BRAINMONSTERS, eller såsom jag kallar dem - hjärnspöken. Det är just vad jag har. Inte varje dag hela dagen. Men ibland tittar dem fram. När de inte är med mig är jag en nyttig och hälsosam träningsgalen tjej på 20 år som älskar att laga och god, men nyttig, mat, dricka drinkar, gå ut och äta och festa med vänner och bara vara 20 år som jag faktiskt är. Men när de kommer till mig så blir jag en helt annan person, en person som inte kan ha kul, inte kan äta ens nyttig mat utan att få ångest, men som ändå BARA vill äta allt som innehållet fett och socker. 

 

Allt började med att jag skulle "banta". Jag började räkna kalorier, träna och körde en strikt lågkolhydratskost. Men efter ett tag gick det inte, jag fick i mig alldeles för lite energi och orkade ingenting. Då började jag träna ännu mer så jag kunde äta mer. Det ledde till s.k. Ortorexi (typ träningsnarkoman som endast äter väldigt nyttig och hälsosam mat) vilket fungerade relativt bra, jag mådde relativt bra förutom att jag var väldigt trött och sliten. Men efter någon månad kom mitt sötsug, jag har nämligen alltid varit en sucker för sötsaker och godis. Jag började tillåta mig själv att äta lite godis ibland, eftersom jag ändå var så duktig annars. Men detta ledde till ett sjukt beteende - jag hetsåt. Jag kunde börja med att äta en chokladbit, sedan gick det utför. Jag kunde trycka i mig två hela chokladkakor på tio minuter. Efteråt kom ångesten, den var så brutal. Tankarna snurrade i 180, "all träning och hårt jobb senaste veckan är nu förjäves", "du kommer bli så tjock igen", "nu kommer magfettet aldrig försvinna" osv. osv. Jag såg ner på mig själv och tyckte mig själv se hur jag blev fetare och fetare. Jag hade då även en kollega som berättat att hon brukar spy upp mat ibland när hon ätit för mycket, och kunde hon, kunde väl jag. Där började mitt liv som nu präglas av Bulimi. Detta var ju perfekt, jag kunde äta vad jag ville - och ändå inte gå upp i vikt tänkte jag (vilket absolut inte är fallet). 

 

Här är jag idag, och jag mår inte bra. Jag tränar ca 800h/vecka, äter nyttigt och bra - men ibland i ett tillstånd av svaghet hetsäter jag och kräks. När jag är jag vill jag inte kräkas, jag vill kunna äta goda saker då och då i rimliga mängder utan att få ångest och bli besökt av hjärnspökena. Jag är nu medveten om att hetsätning och bulimi snarare leder till viktuppgång än minskning, men det är för sent. Jag är fast. Jag vill mer än något annat vara frisk och normal, men det är så otroligt svårt. Jag blir som sagt en annan person när hjärnspökena kommer.

Jag älskar att träna, och det hoppas jag är något jag alltid kommer att hålla på med. Men jag önskar att jag skulle kunna kanske träna 3-4ggr/veckan utan att få ångest för att det är för lite. En dag utan att jag tränat gör att hjärnspökena kommer och jag kanske till och med måste kräkas efter att ha ätit en normal portion mat, eftersom jag då inte förbrännt så mycket kalorier den dagen och då kanske riskerar att ligga på kaloriöverskott som då leder till att jag kommer gå upp i vikt. 

 

Här är en blogg för mig, där jag kan skriva tankar och känslor mm. Jag kommer att dela med mig av recept och annat smarrigt och jag hoppas att andra som delar mitt problem kan känna att de inte är ensamma. Kommentera gärna om ni hittat hit.